Vårens första flyttfåglar

Nu kommer de första riktiga flyttfåglarna tillbaka. Sånglärkan hör till de allra tidigaste och sjunger sin outtröttliga drill högt uppe i luften över öppna fält, ofta så högt att den är svår att få syn på. Staren kan återvända tidigt om vintern varit mild, och de första flockarna dyker upp kring gårdar och betesmarker. På plöjda och tinande åkrar ses tofsvipan med sin nick och tofs, ett klassiskt vårtecken i jordbrukslandskapet. Ankomsten sker först i söder och rör sig sedan norrut i takt med att snön smälter, så tidpunkten varierar mycket beroende på var i landet du befinner dig.

Få ljud säger vår som sånglärkans drill. Hanen stiger nästan lodrätt uppåt medan han sjunger utan uppehåll, hänger kvar högt i luften och glider sedan sakta ner igen. Sången pågår i minuter i sträck och hörs över stora öppna marker, gärna åkrar och betesängar. Lärkan är marklevande och trivs i det öppna odlingslandskapet, så det är dit du ska gå för att uppleva vårens första riktiga fågelkonsert.

Tofsvipan återvänder tidigt till plöjda åkrar och våtmarker och är lätt att känna igen på den uppåtböjda nacktofsen och det metallgröna ryggskimret. Snart inleder hanarna sina tumlande spelflygningar, en akrobatisk uppvisning med tvära kast och det karaktäristiska ki-vitt-lätet. En kall period kan tvinga tillbaka de första viporna söderut igen, men de återkommer snabbt så fort vädret vänder.

Sånglärka, tofsvipa och stare hör till de tidigaste återvändarna och kan komma redan i februari eller mars i södra Sverige, medan sädesärlan dröjer till slutet av mars. De är alla knutna till öppna marker och jordbrukslandskap, vilket gör åkerkanter och betesmarker till bra platser i förvåren. Lärkan känns igen på den ihållande sången högt över fältet, tofsvipan på sin akrobatiska spelflykt och sitt vinande läte. Flera av dessa arter har minskat kraftigt i Sverige till följd av förändringar i jordbruket, vilket gör observationerna värdefulla att rapportera in till Artportalen.