Invasionsarter

Vissa höstar förvandlas Sverige av invasioner från norr och öster. När fröna eller bären tryter i taigan söker sig sidensvansar, tallbitar och bändelkorsnäbbar hit i stora antal, medan andra år knappt bjuder på några alls. Tallbiten, en stor och orädd fink, kan då dyka upp i rönnar mitt i villakvarteren och låta sig beskådas på nära håll. Bändelkorsnäbben känns igen på de dubbla vita vingbanden. Även nötskrikan rör sig i stora sträck under år när ekollonskörden slår fel. Att följa rapporterna om vad som är på gång brukar löna sig, för under ett riktigt invasionsår kan sällsyntheterna finnas runt husknuten.

Arter som sidensvans, tallbit, bändelkorsnäbb och nötskrika är beroende av födokällor som varierar kraftigt mellan åren, som rönnbär, granfrön och ekollon. Ett dåligt fröår i norr eller öster tvingar fåglarna att söka sig långt utanför sitt vanliga vinterområde, och då kan Sverige översköljas av gäster. Nästa år kan samma arter saknas nästan helt. Det gör senhösten oförutsägbar och spännande, för ingen vet i förväg vad som dyker upp.

Tallbiten är vår största fink, knubbig och långstjärtad, där hanen är hallonröd och honan gulgrå. Under invasionsår besöker den gärna bärträd i tätorter och kan studeras på några meters håll. Bändelkorsnäbben är mindre, med korsad näbbspets som alla korsnäbbar, och skiljs från mindre och större korsnäbb på de breda vita vingbanden. Båda arterna häckar i barrskogsbältet och dyker upp hos oss främst när fröåren i norr slår fel.