Sjöfåglarnas tid

Nu är det sjöfåglarnas tid. Vigg, knipa och storskrake samlas i flockar på sjöar, i hamnar och längs kusterna, ofta i sällskap med sothöns och gräsänder. Ute till havs anländer alfågeln från häckplatserna i Arktis, och dess jodlande rop kan höras från sjön under vindstilla dagar. Bergänder dyker upp vid hamnar och utsjögrund, gärna insprängda i viggflockarna där de kräver en noggrann genomgång för att upptäckas. När småfågelsträcket klingat av flyttas skådarens fokus naturligt mot vattnet. En hamnpir eller en udde med fri sikt kan bjuda på timmar av fågel, och flockarna växer i takt med att insjöarna kyls ner.

Vigg, knipa och bergand tillhör dykänderna, som hämtar sin föda under ytan i stället för att vippa i ytläge som gräsanden. Viggen är svartvit med tofs i nacken, knipan har vit kindfläck och gyllene öga, och berganden liknar viggen men är större med grå rygg. Flockarna växer under senhösten när fåglar norrifrån ansluter, och i skyddade hamnar går de ofta att studera på bekvämt avstånd.

Alfågeln häckar på arktisk tundra och tillbringar vintern till havs, i Östersjön i stora antal. Hanen är en elegant fågel i vitt, svart och brunt med långa stjärtspröt, och flockarna ligger ofta långt ute vid grund och bankar. Det jodlande lätet hör till senhöstens finaste ljud vid kusten och bär långt över vattnet. En tubkikare gör stor skillnad, för avstånden är ofta betydande.

Vinterhalvåret är den bästa tiden för sjöfågelskådning längs kusterna. Alfågel, sjöorre, svärta och ejder övervintrar i stora antal, ofta långt ut och i täta flockar. Alfågelns karakteristiska joddlande läte hörs långt över vattnet mörka vinterkvällar och är för många ett av naturens vackraste ljud. Sjöfågelskådning kräver tålamod, tubkikare och tåliga kläder, eftersom fåglarna ofta ligger på avstånd. Flera arter har minskat kraftigt i Östersjön, delvis kopplat till förändringar i födotillgång och till bifångst i fiskeredskap, vilket gör räkningar och rapportering värdefulla.