Våren breder ut sig

Våren rullar på och nya arter dyker upp i rask takt. Sädesärlan är nu på plats på tak, gårdsplaner och nyplöjda åkrar, där den trippar med ständigt vippande stjärt. I skogsbrynen hörs taltrastens klara, upprepade strofer från trädtopparna i skymningen, och längre norrut brukar rödhaken vara tillbaka med sin pärlande visa. I gamla lövskogar och trädgårdar med bär och frön ses den kraftiga stenknäcken, vår största fink, med sin enorma näbb som kan knäcka körsbärskärnor. De mest efterlängtade rösterna dröjer dock ännu ett tag: göken brukar inte höras förrän kring månadsskiftet april-maj, och tornseglaren kommer först i början av maj. Lövsprickningen närmar sig i söder, och med den tar insektslivet fart och lockar allt fler insektsätare tillbaka.

Gökens ropande hör till vårens mest laddade ljud, men det dröjer ännu ett tag: först kring månadsskiftet april-maj brukar de första ropen höras i södra Sverige. Det är hanen som ropar sitt välkända ko-ko, medan honan har ett bubblande, skrattande läte. Göken lägger som bekant sina ägg i andras bon, gärna hos ängspiplärka, sädesärla och rörsångare, och lämnar över hela uppfödningen till fosterföräldrarna. Den ropar mest under förnätter och tidiga morgnar, ofta från en utsiktsgren i ett skogsbryn.

Stenknäcken är en kraftfull fink med tjock hals och en väldig, blygrå näbb som ger enormt bett. Med den knäcker den lätt körsbärs- och plommonkärnor som andra fåglar inte rår på. Den är skygg och håller sig gärna högt i trädkronorna, så ofta hörs den innan den ses, på ett vasst och kort tick. Gamla lövskogar, parker och trädgårdar med fruktträd är de bästa platserna att leta på.