Sångare börjar anlända

De första insektsätande sångarna är på plats. Gransångaren är oftast först och avslöjar sig direkt med sitt enkla, entoniga tjiff-tjaff från trädtopparna. Järnsparven, en diskret och lätt förbisedd fågel, sjunger sin korta, silvriga och lite gnisslande visa från buskage och häckar. Svarthättans fylliga, flöjtande sång dröjer däremot; arten anländer först i slutet av april. Dessa arter är beroende av insekter, så en kall och sen vår kan försena dem betydligt. I södra Sverige kommer de först, och nu gäller det att lära om öronen efter en vinter med mest mesar och trastar.

Gransångaren är en liten, oansenlig grönbrun sångare som är betydligt lättare att höra än att se. Sången består av upprepade, tvåstaviga toner som gett arten dess namn på flera språk, ett monotont men lätt igenkännligt tjiff-tjaff. Den håller till högt i lövträd och blandskog och rör sig hela tiden bland grenarna. Att lära sig den här sången är en bra start, för snart fylls skogen av betydligt mer komplicerade sångarröster.

Järnsparven ser vid första anblicken ut som en grå gråsparv, men är en helt egen art med tunn, spetsig näbb och gråblå anstrykning på huvud och bröst. Den håller sig ofta lågt och rör sig musliknande under buskar och häckar. Sången är kort och pärlande, en snabb och lite gnisslande fras som lätt drunknar bland andra fågelläten. Ta för vana att stanna upp och lyssna, så upptäcker du att den är vanligare än den verkar.

Två små grönbruna sångare som är närmast omöjliga att skilja på utseende men triviala på ljud. Gransångaren säger sitt namn: ett monotont, upprepat siff-saff-siff-saff. Lövsångaren har en fallande, vemodig strof som klingar av. Gransångaren kommer tidigare, ofta redan i slutet av mars, medan lövsångaren anländer i april och är Sveriges vanligaste fågel räknat i antal. Detta är det klassiska exemplet på varför ljudkunskap är avgörande inom fågelskådning: två arter som ser likadana ut kan vara omedelbart urskiljbara så snart de öppnar näbben.