Vårtecknen ökar

Nu ökar takten i flyttningen. Sädesärlan anländer och springer med vippande stjärt längs vattenbryn, dikeskanter och gårdsplaner, en av vårens mest folkkära fåglar. I bokskogen hörs skogsduvans mjuka, dova hoande, lätt att förväxla med ringduvans men kortare och tätare. Fiskmåsar börjar synas vid insjöar och åkrar där de följer plogen, och de första bofinkarna sjunger sin snärtiga strof i skogsbrynet. Landskapet fylls sakta av läten som varit borta hela vintern. Ankomsterna sker först i söder, och en och samma art kan dröja veckor extra innan den når de nordligaste delarna av landet.

Få vårfåglar är så lätta att känna igen som sädesärlan, med sin svartvita dräkt och den ständigt vippande stjärten. Den anländer tidigt och trivs nära människan, längs stränder, på gårdsplaner och kring lantbruk där den jagar insekter på marken. Gammalt talesätt säger att sädesärlan trippar över isen och får den att spricka. I verkligheten kommer den precis när insekterna börjar röra på sig, ett pålitligt tecken på att våren tagit fart.

Skogsduvan är mindre än ringduvan och saknar dess vita halsfläck och vingband. Den häckar i hålträd, gärna gamla bokar och ekar, och hörs nu på sitt dova, upprepade hoande. Ringduvan, vår vanligaste duva, sjunger samtidigt sitt mer rytmiska femstaviga hoande. Att lära sig skilja de två lätena åt är en bra vårövning, för duvorna hör till dem som ropar flitigast redan innan lövsprickningen.