Vårtecknen ökar

Nu ökar takten i flyttningen. Snart är sädesärlan här, en av vårens mest folkkära fåglar: i slutet av mars börjar den springa med vippande stjärt längs vattenbryn, dikeskanter och gårdsplaner. I bokskogen hörs skogsduvans mjuka, dova hoande, lätt att förväxla med ringduvans men kortare och tätare. Fiskmåsar börjar synas vid insjöar och åkrar där de följer plogen, och de första bofinkarna sjunger sin snärtiga strof i skogsbrynet. Landskapet fylls sakta av läten som varit borta hela vintern. Ankomsterna sker först i söder, och en och samma art kan dröja veckor extra innan den når de nordligaste delarna av landet.

Få vårfåglar är så lätta att känna igen som sädesärlan, med sin svartvita dräkt och den ständigt vippande stjärten. Den anländer i slutet av mars och trivs nära människan, längs stränder, på gårdsplaner och kring lantbruk där den jagar insekter på marken. Ett gammalt talesätt säger att sädesärlan trippar över isen och får den att spricka. I verkligheten kommer den precis när insekterna börjar röra på sig, ett pålitligt tecken på att våren tagit fart.

Skogsduvan är mindre än ringduvan och saknar dess vita halsfläck och vingband. Den häckar i hålträd, gärna gamla bokar och ekar, och hörs nu på sitt dova, upprepade hoande. Ringduvan, vår vanligaste duva, sjunger samtidigt sitt mer rytmiska femstaviga hoande. Att lära sig skilja de två lätena åt är en bra vårövning, för duvorna hör till dem som ropar flitigast redan innan lövsprickningen.

Sädesärlan är för många vårens tydligaste symbol, med sin vippande stjärt och sitt karakteristiska löpande på öppna ytor. Den anländer normalt i slutet av mars eller början av april och häckar gärna nära bebyggelse, i vedstaplar, under tak och i holkar med öppen framsida. Den fångar insekter i luften och på marken och syns ofta vid vatten. Att notera ankomstdatum år från år är en av de enklaste formerna av egen fenologi, och variationen mellan år är ofta större än man tror. Sådana noteringar blir värdefulla över tid.