Svalornas ankomst

Svalorna är tillbaka, och med dem känns sommaren nära. Ladusvalan anländer först och söker upp sina gamla boplatser i stall, ladugårdar och uthus, där den reparerar fjolårets lerbo eller bygger nytt. Den känns igen på den långa, kluvna stjärten och det rödbruna på strupen. Hussvalan kommer strax efter och bygger sina slutna lerbon under takfot och på husväggar, ofta flera tillsammans. Vid sandtag, grustag och branta stränder gräver backsvalan sina bohålor i kolonier. Alla tre lever på flygande insekter, så en kall och blåsig period kan bli tuff för de nyanlända. De första brukar dyka upp vid gårdar med djur, där tillgången på insekter är som bäst.

Ladusvalan har lång, djupt kluven stjärt med långa spröt, mörk ovansida och rödbrun strupe. Hussvalan är mer kompakt med kort stjärt, blåsvart ovansida och en tydligt vit övergump som lyser i flykten. Backsvalan är minst och gråbrun med ett brunt bröstband. Alla tre jagar insekter i luften, men platsen avslöjar mycket: ladusvalan inne vid gårdar, hussvalan på husväggar och backsvalan vid branta sandslänter.

Både ladusvala och hussvala bygger sina bon av lerklumpar som de bär dit i näbben, en fuktig och mödosam byggnadskonst. Hussvalans bo muras av upp till tusen små lerkulor som fästs under takfoten, medan ladusvalan använder samma teknik inne i stall och uthus. Backsvalan väljer i stället att gräva ut meterlånga tunnlar i sand- och grusväggar, där boet ligger skyddat längst in. Gamla bon återanvänds gärna år efter år.

Leran hämtas från blöta ytor i närheten, och i torrt väder kan svalorna få svårt att hitta någon. Tillgången försvinner också när gårdsplaner asfalteras och diken torrläggs, och då går det inte att häcka oavsett hur många lämpliga takfötter som finns. En enkel åtgärd är att hålla en lerpöl fuktig under maj och juni, gärna i solläge nära där svalorna redan flyger. Ladusvalan är dessutom beroende av att dörrar och gluggar hålls öppna, vilket blivit ovanligare i moderna stallar.